August Strindberg

En morgonbön i Storkyrkan. S:t Nikolaus föreställes såsom stockholmarnes äldste skyddspatron. Gamla bekanta i vindskontoret. Oförmodat sammanträffande med S:t Göran och Sten Sture den äldre.

Gaslyktorna brinna ännu en grå februarimorgon, då han begiver sig från sin avlägsna bostad på Norrmalm för att sammanträffa med kyrkvaktaren i Storkyrkan, vilken har sin mottagning i koret, där han tjänstgör som (ofta) ende åhöraren av morgonbönen.

Det är en stor syn att se tre små människor i en katedral i belysning av en gaslåga och ett målat fönster, som kan förvandla en snödisig askfärgad luft till orientaliska briljanteldar. Prästen nedkallar Herrens välsignelse och frid över den inbrytande dagens arbete, av vilket man redan hör bullret utifrån gatorna tränga sig in genom de klädesfodrade dörrarne och de kittade rutorna för att röra sig uppe i valven som ett sorl av jordandar, vilka vänta efter förlossning, men icke hava tid att söka den.

De befinna sig, kyrkovaktaren och han, i det slingrande rör, som bär upp till tornet och vindarne, varvid han får anledning att för kyrkvaktaren bekräfta en gammal misstanke om att stadskyrkan i Sveriges huvudstad bär sitt namn efter Rysslands skyddspatron S:t Nikolaus, som tillika var de sjöfarandes skyddshelgon, vilket han kunde bevisa genom anförande av en hymn ur det nyupptäckta svenska kyrkans graduale, där den helige Nikolaus anropas, såsom särskilt havande makt över vind och våg,(1) varigenom alla tankar på en annan, en påve eller sådan tillbakavisas.

Men vägen är trång och vägen är mörk; nu går den, som i alla kyrktorn, på några gungande brädlappar över avgrunder, tills den stannar framför en mycket gammal dörr, som med en mycket stor nyckel läses upp. Ögat söker att finna ett fast mål, där det kan vila efter dessa tumlingar från ljus till mörker. Ett till utseendet gränslöst perspektiv öppnar sig; marken, golvet, eller det som skulle vara golv, buktar sig som ett hav i dyningar, men böljorna äro askgrå och jaga varandra ända bort till horisonten, där en blekgul måne eller sol kastar ett svagt ljus över deras kullriga ryggar. Han frågar sig var han är. I Storkyrkans vind ovanpå valven, vilkas mankar belysas av det lilla runda gavelfönstret i fjärran. Synen är storartad. Men kyrkvaktaren börjar sin vandring på de stelnade vågornas kammar, och han följer med, icke utan en viss tvekan. Nu ser han, att de gamla murarne resa sig som fjäll på sidorna om valven och att de äro försedda med små fönster, som skulle släppa in ljus, om de icke voro igengrodda med snö. Framåt går vägen på utlagda plankor jämsides med den upprörda ytan, som icke kan upphöra att göra intrycket av hav; framåt bär det med ljuset; men då de kommit halvvägs, böjer vägen sig ned under det brutna vatten taket, och det absoluta mörkret vidtager. Kyrkvaktaren går före: akta huvudet; känn före med fötterna; här är ett trappsteg; håll i ledstången! Mörker, idel mörker. Men så skimrar det något vitt som en stråle från ett elektriskt ljus; han undersöker med handen och känner något mjukt och kallt. Det är snön som pinat in genom en springa i taket och som belyses av dagsljuset, vilket tränger in genom samma springa; och han ser vid samma svaga sken, huru bjälkarne sträcka sig över hans huvud i kors och saxar, som de ville knipa och gastkrama honom. Återigen mörker! Tills de stanna framför en dörr. Nu äro vi framme: Var så god och stig på - i mörkret! Tunga järnreglar rassla, på gnällande hakar springa tornluckorna upp, och in störtar hela dagsljuset, som vilar över takåsarne där nere.

Han ser sig omkring; det är här han skall finna vad han söker. Mot väggen står ett svartmålat kors; han går närmare och ryggar; det hänger en människa på korset med dödsångesten i sina förvridna anletsdrag och ett gapande sår i sidan. »Har du kommit så undan, gamle blodige vän? Skäms man för dig, eller passar du icke mera där nere bland de stora männen, vilkas marmorvårdar tala om stora bedrifter, sådana du aldrig haft i din biografi ?»

Vad är detta för en möbel? Gamla skampallen. Och detta? En likbår! En mycket stor en, som begagnades innan likvagnarne kommo. Och här: stocken med hål för fötterna och kedjor för händerna. Och här: tiondelår, ganska djup. I taket ett skepp! Ett sjönödslöfte - troligen till S:t Nikolaus!(2) Och till sist en gammal trätavla med änglahuvuden och inskrifter, av vilka han urskiljer A(nno) D(omini) 1561. Ganska gammal tavla således!

Detta var hela inredningen i rummet, vilket just icke inbjöd till en längre vistelse, helst snön och blåsten började rusa in genom de öppna luckorna. Han skrev sålunda i hast med frusna fingrar: inventarium: en Kristus, en skampall, en stock, en likbår, ett sjönödslöfte, en spannmålslår, en trätavla; och när han betraktade vad han skrivit, såg han en serie tavlor och betraktelser och utläggningar, vilka han gömde i sitt minne, ty nu skulle återtåget börja och luckorna stängas, och därmed var hoppet om att finna några papper eller pergament slut.

Strax till vänster om stora ingången, strax bredvid sakristidörren går trappan upp till Storkyrkoarkivet.(3) Det var icke med några vilda illusioner han inträdde i den lilla skrubben, där så många store män varit och letat och funnit, men han hade sina anledningar ändock, efter som begreppen om det märkliga ändras med åren; han visste, att Peringskiöld på sin tid (då han skrev Storkyrkans historia) hade gjort razzia här; han visste, att man ändock efter den store Peringskiöld på 1840-talet (?) hade hittat en av de viktigare handlingarna till vår medeltids kulturhistoria eller Helga Lekamagillets Handlingar, vilka då lånades över till Kungliga biblioteket att därstädes förvaras; han visste också, att herrarne vid statens historiska museum gjort sin efterskörd på 60-talet, då de hämtade S:t Göran och draken; han var således icke mycket upprymd, då han började i kölden riva i de gamla persedlarna. Skall han knyta upp trettio segelgarnsknutar (och knyta igen dem också!) och bliva svart om händerna som en morian utan hopp att få tvätta sig, förr än han kommer hem? ja, det skall han! Kölden är förfärlig! Han står på en fot i sänder; han slår med armarne, han blåser i fingrarne, och han går igenom ett par famnar gravbrev, prästbetyg, attester; tröstlöst, ändlöst; en ljusglimt i mörkret, då han träffar räkenskaper för hospitalet i Stockholm åren 1556- 58, vackert skrivna och häftade i pergament, taget ur gamla katolska missaler och psalterier. Han sätter sig på bordskanten och fördjupar sig, då han erfar en stickande känsla i fötterna, som påminner honom, att skrubben är oeldad. Han tittar i Danvikens räkenskaper för några följande år och övergår till annat. Han plockar blad för blad igenom hela längor av konsistorii cirkulär i hopp att finna instucket, vilsekommet det där han sökte. Förgäves! Men så åter en liten uppmuntran: - en paleotyp: ett psalterium, tryckt på 1400- eller början av 1500-talet, som överlevat reformationen. Det är slitet, men det är vackert ännu i sin enkelhet med sina röda begynnelsebokstäver; men en dödskyla stiger upp mot knäna och tiden hastar. På ett par avrivna pärmar av en Carl XII: s bibel med drivna beslag, i pressat läder, ett praktstycke, offrar han sin rena näsduk. Med stelnade fingrar och svalnade illusioner öppnar han en rund tråask, som, enligt inventariet, skall innehålla »lappar». Den innesluter verkligen sådana av brokad, mörkröd damast (vi skulle kalla) i mönster med invävt guld samt några bomullstottar. Men den innesluter även några små fingerlånga dynor av samma tyg med påsydda pergamentslappar. Här finns således pergament och här hava varit plundrare. Han sprättar upp en dyna, och han finner uti bomullstappen en benskärva i en bit linne och ett pergament omkring det samma, på vilket står att läsa (på latin): »Anno domini 1490... har Antonius Masth, apostolisk protonotarius och nuntius, överlämnat dessa den helige Georgs kvarlevor för den ädle herren rikets gubernator Sten Stures och hans maka Ingeborgs själa-väl! - och inlagt dem i den bild av Sankt Göran, som samma dag restes.» Så ungefär stod där. Således satt han där och höll ingen mindre än Sankt Görans ben i sin frusna hand och läste en egenhändig skrivelse till Sten Sture den äldre.(4) Det var ju icke så märkvärdigt, men det bekräftar historien om att Sten Sture d. ä. låtit resa S:t Görans bild 1490 eller åtminstone att han stod i intim förbindelse med helgonet. De andra dynorna innehöllo ben och en grön sidenpåse med trämjöl samt påskrifter, att de tillhört helgonen Cyriacus, Herman och Blasius med flera. Men det var ju icke så märkvärdigt! Nej, det är sant, men det, som han fann i gamla Krigskollegii vindskontor var mycket märkvärdigare, och det skall omförmälas i nästa kapitel.

(1) »0 beate Nicolae, nos ad maris portum trahe» o. s. v. Jämför Fornsvenskt Legendarium sid. 575.

(2) Skeppet finnes nu i Nordiska Museum.

(3) Icke att förväxla med konsistorii-arkivet, som förvaras i konsistorii-byggnaden åt Trångsund.

(4) Masth omtalas i Diarium Vadstenense såsom havande besökt Sverige nämnda år. Relikernas tillvaro beröras i Rüdlings »I flor stående Stockholm» och Grundels disputation om Stockholm, utan att de beskrivas. De hava sålunda vid något tillfälle fallit ur »S:t Göran och draken» och blivit undanlagda.